… sen något publicerades här. Å andra sidan är ni typ min man och någon till som läser. Så samtalet pågår bara när båda parter vill. Och i fyra månader har ena sidan av mig inte velat. Men nu så vill hela jag samtala igen.

Jag äter nåt som kallas Champix. Det är anti-röktabletter. I dag är det dag tolv och det datum jag valde som sluta-röka-dag. 

Just i dag känns det som det dummaste beslut jag någonsin tagit. Jag gillar mina cigaretter. Jag fullständigt älskar vad de ger mig. Andningspauser, telefonsamtalstid med människor jag gillar, möjlighet att få rast på jobbet, få människor att sitta ute när det är lite för kallt på hösten och framför allt gillar jag att man får små enskilda samtal med underbart trevliga människor som – oftast – feströker. Nu kommer jag att tvingas sitta på min kontorsstol tusen timmar i sträck, kan aldrig lura med någon människa jag vill tala enskilt med (om jag inte ska bli tonårsflicka igen och gå på toaletten tillsammans – åh nej så roligt ska vi inte ha!), inte spontanringa folk medan jag ändå tar en cigg och alla jobbraster kommer att kännas märkliga om man inte läser (eller bloggar privat medan kollegorna ska korrläsa), fikar eller gör något annat ”nyttigt”.

Men, kära cigaretter. Ni gör mig sjuk, jag får ondare av er. Mina lungor är inte vad de borde vara. Min kondition är långt från vad den borde vara. Min kropp är tillräckligt sjuk utan att jag ska göra den sämre. Det har jag vetat länge – men jag har inte velat ta konsekvensen. Däremot lovar jag att aldrig bli en sådan som – ens tänker – fördömer den som inte kan, inte klarar att ge upp sin kompis, sin andningspaus och sin möjlighet till små privata konversationer med allsköns trevliga prickar. Det är faktiskt inte ens säkert att jag kommer klara detta. Men jag ska göra vad jag förmår för att inte falla ner i er trevliga, rökiga famn igen.